Gerda jansson 1900-1992 var kusin till farmor Elin och en riktig krutgumma.

Det finns mycket skrivet och jag tackar mina släktingar i lappland Eva och Sten Rådman samt Ronny Lindström för bilder och texter!

-
Gerda Jansson från Lövlunda, Serrejaur, nära Lauker var på många sätt en profil. Hon går till historien genom att förbli vårt lands enda kvinnliga torpare. Torparsystemet upphörde 1943. Gerda gjorde sig också känd som en arbetsam, rättskaffens och målmedveten kvinna som under hela sitt långa liv rådde sig själv i nästan alla lägen.
-
Gerda Jansson övertog på 1930-talet det lilla kronotorpet i Lövlunda av sina föräldrar. Hon blev efter det ofta omtalad och omskriven som Sveriges enda kvinnliga kronotorpare.
-
Gerda var en kvinna med stor arbetsförmåga och ett brinnande jordbruks- och skogsintresse. Förutom att hon bedrev jordbruk och djurskötsel med kor, grisar och får så var hon också i ett flertal år verksam som både piga, tjärdalsbyggare och kocka. 
-
På 1920-talet utbildade hon sig till mejerska och arbetade i några år vid Antnäs mejeri. Innan hon på 1930-talet återvände till Serrejaur och tog över föräldrarnas torp var hon vid mejeriet också verksam och delaktig i att utbilda andra unga flickor till mejerskor.
-
Gerda var en rättskaffens kvinna med bestämda åsikter som tog mycket allvarligt på tjuvfiske och tjuvjakt och som alltid var på sin vakt. Hon drog sig inte heller för att avslöja och sätta dit dem som försökte sig på detta lagbrott.
-
Denna profil, som oftast sågs iklädd lång känning och en stor svart basker på sitt huvud, gjorde sig vidare känd som en utmärkt historieberättare med ett mycket uttrycksfullt och talande kroppspråk.
-
Gerda Jansson förblev ogift och sägs, åtminstone på äldre dar, inte ha haft allt för mycket till övers när det gäller att uppskatta det manliga släktet som hon oftast upplevde som både loja och bekväma varelser. Vilket fick till följd att hon inte sällan gav dem glåpord och tillmälen som exempelvis "bekväma fiolspelare".
-
Hon hade inte heller mycket till övers för den nutida teknikutvecklingen. När hon 1970 fyllde 70 år och uppvaktades av Domänverket med en ny TV-apparat avstod hon från gåvan med orden "Den här dumburken kan ni gott behålla själva". 
-
Gerda Jansson hade god hälsa ända upp till hög ålder. Fram tills hon passerat 80-årsstrecket sågs hon ofta cykla de dryga fyra milen mellan torpet i Lövlunda och Arvidsjaur för att städa hos jägmästarna på Kullenområdet.De sista åren av sitt liv bodde hon på ett äldreboende i centralorten. Hon avled 1992 vid 92 ålder.
-
En som kände, och som också är lite släkt Gerda Jansson, är Ronny Lindström i Framnäs, Arvidsjaur. En man som nyligen förvärvade sina förfäders gård på Granberget utanför Bäcklund och där driver ett gammaldags jordbruk med bland annat kor, hästar, får, ungdjur och höns.
-
- Gerda var en karismatisk kvinna som hade bestämda åsikter om det mesta och med en nästan omänsklig arbetsenergi i sin kropp. Man kan nog lugnt påstå att hon var aktiv både natt och dag, säger Ronny vid minnet av denna stora profil som han hade förmånen att vara god vän med ända från tidig barndom.
-
- Hon var på många sätt en pålitlig kvinna som gillade lag och ordning och som man i alla lägen kunde lita. Hon var också en spontan och rolig person med en mycket "vass" tunga och med en berättarkonst långt utöver det vanliga, säger Ronny Lindström vidare. 
-
Under många vintrar anlitade Gerda Ronny till att svara för plogningen av vägen upp till hennes lilla torp. 
-
- När jag tog över snöröjningen frågade jag henne varför hon inte längre ville anlita den förra plogaren.
-
Hennes kvicka svar blev:"Jag var tvungen att säga upp honom. Han är så mycket kommunist att vägen bara blir plogad på den vänstra sidan". 
-
- Det var Gerda i ett nötskal, alltid kul och underfundig, avrundar Ronny Lindström beskrivningen av sin vän.

Något år därefter skulle revirförvaltningen ha ett försöksläger för skogsvårdsarbetande skolungdomar söderifrån,det gällde att skaffa kockor till de förläggningar som planerats. Mitt val föll då på bla på Gerda och hon lovade med viss förklarlig tvekan att åtaga sig jobbet,dock på vilkor att hon fick tämligen oinskränka fullmakter beträffande pojkarnas handhavande utom då det gällde arbetet i skogen som leddes av en förman. Men lägret skulle ligga på andra sidan av den stora sjö där Gerda bodde och hon kunde inte få någon hjälp att sköta djuren därhemma. Problemet var således  hur man skulle frakta över henne inklusive ko,gris och gepäck. Medan jag funderade på mitt kontor gav sig Gerda iväg efter stranden,sannolikt ej olik en skranglig älgkalv dragande kon efter sig i grimma med grisen snoendes kring benen som en hund och näverkonten dinglande på ryggen. Avståndet, den oländiga terrängen, bäckarna,besvärligheterna och omständigheterna i övrigt bekymrade henne föga. De skolungdomarna glömde aldrig sin kocka . Hon höll dem med mat, i sträng tukt och herrans förmaning, men när kupongerna tröt, det var den tiden, slaktade Gerda sin gris utan att fråga någon myndighet om lov och använde den i hushållet. När sedan en inspektion fråm kungliga Arbetsmarknadsstyrelsen i Stockhplm omsider anlände till lägret efter en liten av mig ledd omväg  över Gerdas orginella hus åts det av alla, naturligtvis ovetande , sk svartfläsk i alla former. Underhållningen vid bordet bestod också Gerda som med vanlig frimodighet förkunnade icke blott sin motvilja mot tvång och och förordningar samt regleringar i allmänhet utan även sin absoluta misstro mot stadsbor i synnerhet och då speciellt kvinnliga från stockholm. Det hedrar den kvinnliga inspektrisen att hon och Gerda skiljdes som vänner i ömsesidig respekt. Gerdas kosthåll var billigast men kaloririkast i landet och att ingen av lägerdeltagarna behövde svälta framgick av deras skinande ansikten och svällande former.

Nu har åren gått men jag kan i mina tankar när jag vill se henne smygandes kring dikesvallarna vid torpet mager och skranglig men på helspänn, och se hennes tunna läppar leende blotta den enda ensamma framtanden då hon med van hand leder snaran bak lekgäddans huvud och med ett välberäknat rygg får den att singla genom luften. Hennes inre egenskaper kan gudskelov ingen ändra

// stig E Onnerfelt

Nej, välkommen sa hon inte med en gång Gerda Jansson på Lövlunda.

Hon mötte där marsvinden svepte oss kring torpknuten,ojade över snön som drev så väldeliga och hytte åt hunden att vara tyst.

-Det är snälla karlar det här,så var alldeles lugn...

Men hon såg lite prövande på oss när vi steg in. Vägde oss med blicken. Där fanns misstänksamhet.

-jag har blivit bränd av sånna här besök förr....

Och så berättar Gerda historien om en Stockholms journalist som kom hit en gång. Gerda var ju gunås sveriges enda kvinnliga torpare. Änkor fanns det nog på kronotorpen som hade hjälp av söner och döttrar. Men som gammeljänta på ett kronotorp var hon nog den enda. Hon hade tagit vid efter sin far.

Hon skulle berätta för journalisten hur hon klarade sig. Och det gick ju bra med det mesta. Sköta djuren var ingen sak. Inte heller detta att ge sig ut i skogen med bågsågen och yxan för att hugga kastved till husbehov och sen dra hem på kälke.Gräva potatisland gick galant, och behövdes det så kunde hon plöja och harva med lånad häst. Hon slog hela höstskörden med lie, tog två skördar varje sommar för att få tillräckligt åt kräkena. Slå myrängar borta i skogen och dra hem var hon van sen barnsben.Och det fanns gott om fisk.Men där var ett aber och det var att Gerda inte hade någo n som drog slipstenen åt sig när hon var uppe i slåttern.Hon var tvungen att flänga iväg till garnnars för att få hjälp. Och det var det värsta. Annars fanns inget att klaga på.

Det blev reportage i Stockholmsavisan. Men då hände något.Det började komma friarebrev!

Karlfolk som erbjöd sig att komma till Gerda och dra slipstenen åt henne, kanske göra ett och annat därutöver. Dela ljuvt och lett. I känslan av att det inte skulle vara nog för en karl att dra slipstenen så talte en av friarna om att han kunde spela fiol också. Dessutom bygga fioler.

-Jag kallar dom alla för fiolspelare  sen dess. Så nu får han lova att det inte blir några nya fiolspelare som börjar skriva sen ni varit här. Jag vill inga fiolspelare ha på torpet. jag klarar mig ensam. nog för att det fortfarande är ett besvär att inte ha motor på slipstenen, men en fiolspelare, nej....

Gerda vill inte låta för att vara manhatare men att hon inte har så stort övers för karlfolket förstår man illa kvickt. det är inget till arbetslust i dem. De flesta duger inte stort till varken på jorden eller i skogen. ja, gerda mäter med sina mått. Nöter helst sofflocket, säger hon, kommer sig inte för att göra ett enda dugg om de inte får hjälp.

-De ids inte ens göra ett dass lock utan att få bidrag från kommun.Det är på det sättet nu att det ska vara bidrag till allt.Men hit kommer inget bidrag. Det kommer det inte heller. man ska sköta sig själv. det här är inget per Albinhus eller vad det nu heter alla dom där bidragshusen. Far kom hit från dalarna och byggde  här borta i väglösa skogen, tog bara oss ungar till hjälp.

- Fiolspelare...Gerda fnyser tillpå nytt när hon säger det.

Sen är det sagt att det bli kaffe med dopp.

Gerda flänger och far genom rummet ,som föstes hon fram av en osynlig vind. Det flaxar omkring henne.Ena stunden är hon vid spisen och lägger på kaffekokaren,andra vid dörren för att släppa ut hunden, tredje vid skänken  för att plocka fram koppar. Mitt i fladdrandet kan hon plösligt slå sig på knäna ,skratta till och falla in i en historia

-Huvaligen va jag skrapa upp han då...

Men då kokar kaffet över.

-Det var som grönat också!

Så måste hon mala nytt kaffe. Hunden ska in.Vetebröd skäras upp.Ved in i spisen.Men med ens sitter hon på stolen igen och berättar , slänger en brödbit till hunden så han tiger.

Rekorderligt fruntimmer.

Medan man får hennes brokiga och fantastiska historia tänker man på det. Rekorderligt fruntimmer. Hon tycks aldrig ha varit den som blivit offer för en hård och obarmhärtig verklighet.Som kommit i underläge. Tvärtom, det är sällan man träffar en människa som så suveränt behärskar verkligheten vilka svårigheter den än bjuder henne. Alltifrån ont varsel till att kasta upp femtiokilos säckar med konstgödsel på en plankvagn.Hon blir aldrig ställd av verkligheten, det är tillsynes hon som ställer med  verkligheten istället. Till och med om det så gäller att göra 18- timmars arbetsdag.

-Motion.Motion annars går det illa med kroppen. Motionen håller reumatismen borta.

Gerdas far kom som sagt hit frå Dalarna  och slog sig ner här i lappmarkena, ett par mil fråm Arvidsjaur och drev en sorts handel i torpstugans bakkammare. Drog också ut på resor med varor. -

-men det var mest att ge kredit.

Hemmavid fick ungarna hjälpa till att röja och bruka jorden. Gerda berättar hur " grönat" trött hon kunde bli när hon hängde med i slåttern som 8-åring, men det var tvunget.Det blev också bara " en liten bit av småskolan" för henne. Det fanns inte tid för mera.

-Jo, det var förstås att ränna iväg  till skolan om man visste att inspektören skulle komma.

-Ränna iväg hur långt?

-Åh det var bara en halvmil över sjön och sen genom skogen.

Gerda fick göra ett hopp ditekt till fjärde klass, men det blev inte många dagar där heller. När sista ungen kom i hemmet så var hon nödd att sluta skolan.Det likte hon inte men modern behövde hjälp och det var ingen annan råd.Nå, så småningom blev det tvåårig lantmannaskola. Hon var mejerska i 4 år, lika länge tjänte hon piga hos en jägmästare.

Alltså en typisk flik av den vanliga svenska torparfällen under 1900-talets börja: Fattigdom,slit,isolering,skolgång med ständiga förhinder, ut i tjänst så fort som möjligt. Gerdas öde vävdes efter det triviala vardagsmönstret. Så blev det skralt med hennes föräldrar, hon var tvungen att ge sig hem och hjälpa till. Kring 1930 stod hon ensam med syskonen på torpet.

-Gudskelov att jag kunde bädda ner mina föräldrar utan hjälp.men jag kunde inte lämna fädernetorvan. Jag skulle klara det! Men jag hade det som besvärligast då, huvaligen. Så var jag så grönat rädd för en bror som skulle komma sig till kommunismen när han var arbetslös. En bror tog lungsoten och systrarna gav sig iväg på tjänst.

Det blir tretår medans Gerda berättelser faller över oss. man sitter där och baxnar över allt man hör, tittar ut över tunet,får fäste med blicke hos en granne, annars bara skog och sjö och frost och myrar och marsglittrande kristallsnö. Borta i grindhålet står Gerdas spark och cykel.Hon flänger ständigt runt bygden för att hjälpa. När det är sjukt eller annan anledning.Man ser denna kvinna ständigt i verksamhet. Å ena sidan en generös hjälpsamhet utan gräns.men å andra sidan också en sträng bevakare av livet i bygden.Ja hon är också något av kronans samvete i trakten. Det gäller nog för tjuvskyttar och tjuv fiskare att hålla sig undan hennes skarpa blickar.Hon kan också tala om böss skott efter henne när hon kommer längs landsvägen, och allsköns andra fuffens. men hon räds ingen! och som sagt villig att ge alla ett handtag om det behövs.

Så är hon mitt uppe i en berättelse om när hon förde en sjuk kvinna från bygden till Stockholm. Till Olivecrona.14 dagar i Stockholm,

-Men det var illa att jag inte hade cykeln med mig så jag kunde ta mig fram bättre.

åh nej då inte tal om annat än att Gerda behärskade Stockholm efter ett par dagar.

Hon flänger upp från stolen igen , är borta vid spisen och blåser liv i elden men mitt i pustandet är hon vid bordet igen.

-Stockholm? nej då kan det vara besvärligare här. Trafiken där var inte på långt  när så besvärligt som när jg kom dragandes  här en gång med 22 kor.

Det händer att gerda tar plats som kocka ibland. Hos något kojlag nån mil härifrån. Nej,inte åt vilka som hellst inte!  Inte åt sånna där såskoppar som inget får gjort. Det ska gå undan där hon vill vara med. Hon vill ha arbetskarlar omkring sig annars kan det kvitta. Det bästa kockajobbet hon haft var när hon kockade en vinter under kriget åt 14 ynglingar från Eskilstuna som kom hit för att beredskapshugga.

-Å jag hade stränga order om att passa dom. passa dom för vin och lappjänter.

Men så var det en vinter hon var kocka för 14 karlar en halvannan mil bort i skogen. Hon tog med sig gris och ko dit hon skulle.

-Herre je vad jag tjäna pengar. 500 i månaden.

Hon slet säkert för det också....

Jag skulle ha blivit ofärdig om jag bara städat,lagat mat och diskat.

Så Gerda grep sig an andra saker också. När gubbarna for hem på Lördagen så körde hon den en halvannan mil ner till vägen. Vände tillbaka sen och låg ensam på förläggningen. Söndag skulle hon rasta 4 hästar, på kvällen ny vända ner till vägen och hämta karlarna och mat.

När våren kom och drivningen var klar skulle hon hem med gris och ko.

-Kon var motsträvig och grisen var tung och det var när omöjligt för mig att hålla reda på honom. Plösligt var grisen borta. jag såg hur han sköt rakt ut över myren. Det var inget att göra. jag kunde ju inte lämna kon så jag tänkte, låt han fara. Jag har iallafall tjänat 500 kronor i månaden i vinter  så jag klarar mig utan grisen. Nå kon o jag kom iväg men när vi kom runt myren så låg grisen där vid en tallrot och flämta. Han hade vadat rakt genom dypölen. Vi kunde rasta på vägen  vid ett ödetorp och jag hade väckarklockan om halsen och hade den på ringning 2 på morgonen för att hinna hem innan de andra gårdarna släppte sina kräk på skogen. Jag grävde ner mig i gammalt hö, hörde nog röster på natten, men förstod inte att det var varsel så jag somnade om. Klockan var 5 på morgonen när jag spratt ur höstacken. Huvaligen, nu regnade det och det fick jag för att jag inte lyssnat på förebud. Och nu var alla korna på skogen så när grisen,kon och jag äntligen kom hit till grindhålet hade vi 22 främmande kor med oss.

Det trillar nya skratt ur den livliga sextio åringen. kaffepannan på igen och nya berättarspånor faller. Man blir alldeles omtumlad av den verklighet gammeljäntan här på skogen släpper lös. En äventyrsfylld och fantastisk verklighet.

-Jo man har ju hört talas om skogsråa....

När vi äntligen sliter oss lösa så ojar sig Gerda över att vi inte kan se den fina plantskolan hon har igång på det gamla kronotorpet. Ja, jordbruket är nedlagt numera.

-Jag vart lurad när torpet las ner, repareras sa dom. Högfärd....

Hon sköter plantskolan utmärkt sägs det.

Hon har andra fruntimmer igång här på sommaren. Håller dom i arbete med plantorna, ger dem värksmörja när dom klagar.

-Jo det är inte gott att komma omotionerad till sånt arbete.

Men nu döljer marssnön plantorna.Och Gerda följer oss över skarsnön till grindhålet.

-Men vet det, Inga fiolspelare. Jag klarar mig utan.